År 1842 togs en lag om införandet av en allmän folkskola i Sverige. Enligt 1842-års folkskolestadga skulle det finnas minst en skola i varje socken och stadsförsamling. Denna skola skulle vara fast och ha en godkänd lärare. Anspråken var således en skola per socken och en lärare per skola. Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass.
Skolan skulle drivas lokalt, dvs av socknen.
Skolan skulle drivas lokalt, dvs av socknen.
Folkskolan togs emot med måttligt intresse. Bondebefolkningen, som skolan främst var avsedd för, var inte övertygade att den behövdes. I välbärgade hem och bondehemman fortsatte man som tidigare med hemundervisning.
Brist på både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid innan undervisningen kom igång, i regel längre tid än de 5 år som satts upp som tidsfrist för socknarna att komma igång med skolreformen. År 1847 var inte ens hälften av barnen i skolålder inskrivna i någon skola.
Innan eleverna blev duktiga på att skriva fick de träna i sandbänken, därefter på
Brist på både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid innan undervisningen kom igång, i regel längre tid än de 5 år som satts upp som tidsfrist för socknarna att komma igång med skolreformen. År 1847 var inte ens hälften av barnen i skolålder inskrivna i någon skola.
Innan eleverna blev duktiga på att skriva fick de träna i sandbänken, därefter på
griffeltavlor eller med gåspenna på papper. De satt i långbänkar, utan ryggstöd.
Observera att när den allmänna folkskolan inrättades fanns ingen skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen/kommunen att inrätta en skola. Skolplikt för barnen infördes först med 1882-års folkskolestadga. I början hade folkskolan ingen allmän läroplan att arbeta efter. En sådan läroplan infördes först 1878 då folkskolan blev 6-årig.
Många av barnen i socknarna hade mycket lång väg till skolan. För att även barnen i mer de avlägsna byarna i socknen skulle få sin undervisning stadgade regeringen år 1856 om stadsbidrag till ett antal mindre folkskolor. Dessa skulle ligga i socknarnas mer avlägsna trakter och hade rätt att drivas med oexaminerade lärare. De mindre folkskolorna var en nödlösning men kom även att inrättas i tätorter.
Mellan 1880 och 1920 gick var sjunde elev i dessa skolor som fungerade som parallellskolor till folkskolorna. Efter 1920 minskade de i antal.
Mellan 1880 och 1920 gick var sjunde elev i dessa skolor som fungerade som parallellskolor till folkskolorna. Efter 1920 minskade de i antal.
Samtidigt med de mindre folkskolorna fanns även småskolorna. Dessa fanns i tätorterna där elevantalen var så stora att man var tvungen att dela upp eleverna i två eller flera grupper. Denna uppdelning var början till den senare stadie- och klassindelningen i skolorna. Den första småskolan kom 1858. Helt slog den igenom först i och med 1882-års folkskolestadga.
Även småskolan fungerade i början som en parallellskola till den egentliga folkskolan. Genom ett kungligt brev till domkapitlen 1864 inrättades klasser även i folkskolan. Numreringen av klasserna skedde dock på olika sätt i folkskolan och småskolorna.
Först i 1919-års undervisningsplan samordnades småskolan och den egentliga folkskolan till en enhetlig 6-årig skola.
I början hade varje socken sin egen läroplan. Regeringens läroplaner (normplaner) var endast exempel på hur de kunde utformas. År 1914 inrättades en särskild folkskolöverstyrelse som år 1920 slogs samman med den tidigare inrättade läroverksöverstyrelsen till en skolöverstyrelse. År 1914 i beslöts även om en 4-årig folkskollärarutbildning. År 1919 utgavs en ny undervisningsplan för folkskolan och 1921 kom en ny folkskolestadga.
Först 1920 kan den 6-åriga folkskolan anses som helt genomförd. År 1937 beslöt riksdagen att folkskolan skulle göras 7-årig, en reform som var genomförd först 1949.
År 1941 började engelskan införas som första främmande språk i undervisningen.
År 1919 ändrades kristendomsundervisningen varvid den tidigare helt dominerande katekesläsningen nästan helt slopades.
År 1941 började engelskan införas som första främmande språk i undervisningen.
År 1919 ändrades kristendomsundervisningen varvid den tidigare helt dominerande katekesläsningen nästan helt slopades.
Så sent som 1940 undervisades fortfarande 55 % av folkskolans elever i flerklassiga avdelningar, så kallade B- eller C-klasser. På landsbygden var vid denna tid folkskolans B2-form den vanligaste, dvs en småskollärare för klasserna 1 - 2 och en folkskollärare för klasserna 3 - 6.
Efter ett riksdagsbeslut år 1962 inrättades en ny 9-årig obligatorisk skola, grundskolan. Den nya grundskolan hade dock tidigare införts på försök på vissa orter. Grundskolan övertog successivt folkskolan uppgifter och var helt införd 1971.
Folkskollärare:
En folkskollärare var mellan 1842 - 1968 en lärare i folkskolan. Folkskolans lärare delades in i småskollärare och folkskollärare.
Den första gruppen utgjordes främst av kvinnor och undervisade i skolans årskurser 1 - 2 (efter 1940-talet även årskurs 3).
För att få undervisa från årskurs 3 och uppåt krävdes folkskollärarexamen. Folkskolläraren hade däremot behörighet att undervisa i både folk- och småskolans samtliga årskurser. I grundskolan fick folkskollärarna fortsätta som mellanstadielärare (årskurs 4 - 6) och småskollärarna som lågstadielärare (årskurs 1 - 3).
En folkskollärare var mellan 1842 - 1968 en lärare i folkskolan. Folkskolans lärare delades in i småskollärare och folkskollärare.
Den första gruppen utgjordes främst av kvinnor och undervisade i skolans årskurser 1 - 2 (efter 1940-talet även årskurs 3).
För att få undervisa från årskurs 3 och uppåt krävdes folkskollärarexamen. Folkskolläraren hade däremot behörighet att undervisa i både folk- och småskolans samtliga årskurser. I grundskolan fick folkskollärarna fortsätta som mellanstadielärare (årskurs 4 - 6) och småskollärarna som lågstadielärare (årskurs 1 - 3).
Källa: http://www.algonet.se/~hogman/skolhistoria.htm
No comments:
Post a Comment